Förändring

Onsdag. Klockan är över elva på kvällen. Jag sitter på min lillebrors cykel och Stockholmsregnet väter betongkajen vid Gamla Stan. Det skulle kunna vara otrevligt med skyfallet men jag välkomnar det, vattendropparna sköljer mitt ansikte från damm och svett. Jag har jobbat i ett streck sedan klockan åtta på morgonen och är nu på väg hem till pappa. Det är det enda jag har i tankarna, vila. Min kropp värker och darrar av utmatning. Med musiken i lurarna är cykelfärden till Söder faktiskt ganska behaglig. Jag fylls av kärleken till staden. Min egen stad som jag får ladda med de värden jag själv vill. Gatorna som rusar under mina fötter fylls av mina egna berättelser. Om det är jag som berättar om gatorna, eller om gatorna berättar om mig gör sak samma. De rusar inte bara under mina fötter nu när jag passerar Slussen. Rusar i mitt blod.

Men allt är inte bra, i mitt huvud gnager ett hat som jag försöker slå undan. Kalla det ett klasshat. Hela veckan har jag slitit för att iordningställa en tillfällig nattklubb. För de fina. För utvalda. Det som irriterar mitt sinne är att gästerna när klubben imorgon ska öppna inte kommer ägna en tanke åt allt slit som ligger bakom. Det tas för givet. Om de skulle veta så skulle de ändå inte ägna det en tanke. Jag sliter och jobbar som en dåre för att de fina ska få roa sig. Det är tanken som får mig att greppa hårdare om cykelstyret och spänna käkmusklerna. Det är en tanke, och det är klasshat, som jag försöker låta bli att ägna mig åt. Tänker att jag trots allt får betalt, att det är mitt jobb. Tänker sedan att det är så obetydligt lite betalt i jämförelse. Cyklar vidare.

Om två dagar ska jag stå uppe på Kontoret och de ska fråga mig vad för slags tjänst det är jag ska ha. “Är det heltid eller?” Jag kommer svara ja och så var den saken klar. En heltidstjänst på Sveriges dyraste krogar. En overklighet för mig som blivit just verklighet. Men om det vet jag inget än. Regnet tvättar mitt ansikte från damm och jag är snart hemma hos pappa. Cyklar vidare men en tanke gnager i mig.

Eftertexter

På tv rullar eftertexterna. Filmen Om jag vänder mig om har just slutat och det är andra gången som mina ögon tåras. Dagen är snart slut och natten ska just börja. Jag började dagen med att tåra mina ögon. Då efter att ha läst boken Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar mig så himla mycket. Eller jag blev tårögd redan på första raden. Vilken fantastisk bok, och vilken fantastisk film. De fick mig att minnas, framförallt boken. Filmen påverkade mig väl mig mest för att jag blivit så blödig. Hur det var, hur kärlek känns. Hur kärlek var. Hur det känns att vara kär. Alla sorters kärlek.
Annars så blev dagen ett slags skitstort antiklimax.
Men vad sjutton, hela veckan har ju varit för maxad. Så vad gör en sketen dag?
Allt tydligen.
Så nu är eftertexterna slut, något nytt kan ta sin början. En natt.

jag glider på isen
rakt in i gapet på galenskap
jag tror det är människan
som både är du och jag, samma sak
den okända blicken
gråter dig blind utan en tår
jag vet för mycket
och du är blek så jag ber, ja

flyg min väg
allting jag rymmer, rymmer min själ
flyg min väg
solexplosioner som vill mig så väl – Freddie Wadling, Flyg min väg.

Asyl

Vi färdas under många broar. Därunder är allt annorlunda, ljusen, lukten, ljuden är dämpade men erhåller samtidigt ett förstärkt eko. Vattnet kluckar långsamt i mörkret. Till vänster om oss ligger Långholmens båtar vid sina bryggor. Det är natt och Södermälarstrand ligger nästintill öde, någon enstaka taxibil som kör förbi. Den smala kanalen når sitt slut och nu öppnar sig Riddarfjärden. Jag slås av Stockholms skönhet på ett helt nytt sätt. Söders stup och klättrande hustak, Stadshusets kantighet mot Gamla stans mjuka stenbebyggelse. Norrmälarstrand med sina tusen ljus i kontrast till Södermälarstrand som är betydligt dunklare. En cyklist som ser ut över vattnet, på oss i vår ensamma båt. Det är inte en enda båt ute förutom vår. Nej, förresten där långt till vänster kommer en Waxholmsbåt åkande. Men annars är vi själva. Fjärden är nästan helt stilla men det blåser, min skjorta fladdrar bakåt i vinden.

Snart kommer vi fram till Slussen och vänder tillbaka. Vi åker längs Norrmälarstrand och sedan tillbaka in i kanalen vid Långholmen. Grenarna sträcker sig ut över vattnet så att det stundom känns som att glida genom en tunnel. Så under broar igen. Hornstull från vattnet, fabrikerna på andra sidan. Så kommer vi närmare Tantos lummiga berg. Gamla och nya Årstabron skär över viken och den mörka himlen. Det har mörknat mycket sedan vi först puttrade ut från bryggan. Men luften är fortfarande sommarvarm. Jag kör in mot Årstaholmar, vi lägger oss i en liten vik och jag slår av motorn. Vi sitter tysta en stund. Sedan tar jag fram vinflaskan och Henning sätter på musiken. Det blåser en hel del och vi sätter oss ned på durkarna i båten. Hör vågorna slå mot borden. Låter strömmen och vinden föra med sig båten. Flaskan får gå runt och med musiken i båten skapar vi vår egen värld. En egen tillvaro. I natten. Själva.

Då slår det mig att nyckeln till min morfars gamla hus fortfarande sitter på nyckelknippan sedan över ett år tillbaka. Länge har jag tänkt kasta den men glömt. Nu ställer jag mig upp och förklarar att jag måste göra mig av med en sak jag burit på allt för länge. Henning ber om ett tal. Med vinflaskan i handen och den gamla nyckeln i handen börjar jag berätta om att man ibland måste göra sig av med saker som man burit i onödan. Att man bara måste släppa taget ibland. Delvis vänd till Kalle, som nyligen blivit dumpad, delvis vänd till mig själv. Inåt. Men delvis bara vänd åt nyckeln förklarar jag att man inte ska gå och bära på onödiga bördor. Så tar jag en klunk vin, kastar iväg nyckeln. Högt upp i luften försvinner den i dunklet. Sedan hör vi längre bort när den landar i vattnet. Vi har glidit långt från Årstaholmar och låtlistan på Kalles MacBook är nästan slut. Bara sista låten nu innan jag ska starta motorn och ta oss in till land.
Ted Gärdestads Come give me love:

Jag vet en vän som bor i huset intill
Och hon har lovat mig allt va jag vill
Jag vet en vän, som är lika blåögd som jag
Vi borde få det bra

När mina fingrar inte känner mer
När mina ögon inte längre ser
När livet vänder
Ska jag ännu be

Kom ge mig världen
Kom ge mig fred
Kom sänk ditt huvud
Och lägg dig ner
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt jag vill
Och jag ska stanna kvar

Jag vet ett rum långt in dit vi brukar gå
Om vi ska gömma oss, bara vi två
Jag vet en vän, som är lika mörkrädd som jag
Vi gjorde slut idag

När mina öron inte längre hör
När bladen faller och stjärna dör
När livet vänder
Ska jag ännu be

Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig doften
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Om mina öron inte längre hör
Om svalor faller och en stjärna dör
När livet vänder
Ska jag ännu be

Kom ge mig världen
Kom ge mig fred
Kom sänk ditt huvud
Och lägg dig ner
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Slut

Jag sitter i köket och äter ris med öppen mun. Jag sitter och smaskar och läser P.O Enquists “Nedstörtad ängel – En kärleksroman”. Det finns en överkomlig trötthet i kroppen, en trötthet i sinnet likaså men är den överkomlig? Ja, allt är överkomligt. Mitt sinne som varit så uppfyllt är nu tomt, utblåst. Tomheten fylls med någon sorts sorg och det skrämmande är att jag trivs med det.
Jag har bara läst några sidor men känner på mig att det är en av de vackraste böcker jag läst.

“En människa kan leva utan syn, en blind är också en människa. Men blir man inte sedd, då är man ingenting.”

Då är man ingenting.

Hem

Jag springer. Bort från staden. Genom parken mot stationen. Det är en varm och kvav fredagsnatt. Min huvudvärk har spetsats av Götgatans starka neoniska ljus och skrik. Huvudet känns som om det ska slita sig från kroppen, falla ner i asfalten och sprängas. Men det gör det inte och jag orkar inte springa längre. Jag tänker att mitt allt mer stigande illamående beror på mitt plötsliga förakt för människors fylla och fest. Men det är bara som jag tänker, sanningen är att både värken och illamåendet beror på att jag stått och målat i en kokvarm matsal hela dagen.

Ensam i matsalen, lyssnandes på Hanteringen av odöda i mina hörlurar. (En sommarbok alla borde läsa, eller höra på.) Klockan blev fem och var färdig för dagen. Solen fortfarande lika varm. Snabbt hem, ett bad, en grogg och sen in till staden. Mer öl med min extrapappa Nico på STREET´s Stand-up comedy.
Ett planerat mötande med Frida därefter.

Men det blev sent. Huvudvärken tilltog. Och tilltog. Den ljusa varma kvällen hade blivit mörk varm natt. Väntade på Frida vid Slussens spärrar. Såg någon jag kände igen skynda ut från tunnelbanan, på väg till festnattens Stockholm. En insikt kom till mig, jag såg hela hennes kväll. En fantiserad bild men den var ändå så sann just då. Är det fortfarande.
Världen snurrade men jag var inte full. Jag stod still.
Tillsammans med Frida gick vi upp mot Mosebacke. Stadens tusen ljus under oss. Vi var på toppen men rättade oss inte därefter.
Vi skildes åt på Götgatan.

Jag måste bort. Hem. Götgatan bakom mig, stationen framför.
Pendeltåget fullt, satt på golvet hela vägen hem. Tumba station och 736 på vägen upp. Tumbas utspridda ljus nedanför. Hem.

Idag en behagfull tomhet.

Början

En resa. Jag reser från Storvreten, Stupvägen och Tumba. Innan jag kliver på pendeltåget tycker jag att jag ser någon jag känner igen. Tar ett andetag av luften. Sval och fuktig sedan kliver jag ombord.
Tumba, Tullinge, jag byter vagn bara för att få prata med henne, känner av någon anledning ett stort behov av att prata. Men hon kliver av, det är ändå inte hon jag trodde. Jag förblir tyst.
Flemmingsberg, Huddinge, på tåget in till stan i stort sätt onödan fast bara att vara på väg någonstans ger mer mening än att bara vara still. För i stillheten är man lätt att fånga, ensam. Framför mig i glasrutan finns en alltför söt tjej. Åh jag vill hänge mig åt något. Bli hänförd. Hänryckt Jag vill bli kär. Men det går inte.
Älvsjö, Stuvsta, Årstaberg. Det är spår och stationer. Det är en lördagskväll som håller på att bli till natt. Luften innan det mörknar.
Över Gamla årstabron. Södra station.
Cykeln, på väg till STREET, familjen är där. Dricker vin. Jag vill inte dricka något. Bara ha något bättre för mig. Sitter bredvid på en stol och känner mig dyster och trött. Känner att de andra känner att jag är inåtvänd. Håller min penna i handen, fingrar med den. Vi pratar lite. Frågor om jag vill ha vin, öl. Nej. Mat, är jag hungrig? Nej jag har ätit middag. De undrar vad jag åt, jag skrattar till. Knäckebröd och mjölk. Jag kan få mat, de kan beställa in mat. Jag kommer på att jag ätit godis, och därför inte är hungrig. Jag dricker upp ett glas vatten.
Pratar om tatueringen jag vill skaffa. Kvällen är nästan slut. Det är snart natt. Det är en tröst. Egentligen känner jag mig ganska nöjd nu. Ja, här är bra och sen en cykeltur till soffan och boken. Sömnen. Det är bra här.

Söndag och sol i mina sovande ögon. Söndag förmiddag med frukost och värme. Jag känner redan när jag klivet upp att det är en bra dag. En bra söndag. Ett leende finns i mig. Växer ju längre dagen går. Just nu är den bara en nöjd antydan till leende. Men den finns där.
Cyklar iväg till jobbet vid Hornstull, ska slipa några bänkar men det är fullt av folk. Ombeds att återkomma igen i morgon. “Om en timme kommer det va byst här Nisse, BYST.” Jag förstår inte riktigt uttrycket men bestämmer mig för att slipa bänkarna nästa dag. Solen skiner ju och kroppen ler.
Dagen tillbringas istället på mammas balkong iförd endast kalsonger, soljus och en bok. Ett SMS till Frida, om hon är i stan. Tantohäng på gång senare. Smälter vidare i solen, tar ett bad och cyklar så småningom till Tanto. Sällskap och en kunglig vattenpipa väntar där. Men innan skjutsar jag Frida till Asylen. En mycket varm och kämpande plats i mitt hjärta är upptaget av Asylen. Så det är med stolthet jag låser upp bryggan.
Sedan röker jag för mycket på tok för mycket vattenpipa på för lite tid och blir både illamående och snurrig. Min kålsupare Olof kommer äntligen dit och jag talar om för honom att han är min besättningsman. Han svarar först efter lite tvekan att, ja det är han ju. Sen efter en smärre utdragen födelsedagstillställning hos min barndoms vän återvänder jag till Tanto. Olof är barbröstad, svettig, har spillt vatten på sina nu smutsiga byxor och har neongrönt nagelack. Dessutom mer än måttligt salongsberusad.
Han sätter sig på pakethållaren och jag trampar iväg till Larry´s corner. En oas av serietidningar och videofilmer på VHS. Allt ägt av en “spirituell” gleshårig och korpulent amerikan med bred dialekt. Allt är så perfekt som det ska vara och kortfilmerna som ackompanjeras av live-jazz visas på en bioduk gjord av toapapper. Men vi är försenade så tillställningen är slut efter fem minuter.
Vi förenas med Olofs vänner och här vill jag ge uttryck för något av en förundran och beundran för min väns vänner. De är alltid, eller för det mesta, alltid så intressanta och roliga. Två konststuderande, eller tre egentligen. Men den tredje, en krullhårig kille med skateboard och löst sittande jeans och skjorta känns mer som en surfare. Mitt första intryck av honom är att han måste vara hög som ett hus innan jag efter en stund inser att han alltid är så. Vilket av någon mystisk anledning imponerar oerhört på mig. Att han dessutom har en hemskt snygg old-school bräda gör inte saken sämre.
Vi hamnar på Kohphangan där vi dricker vårt öl. Den ene av de två (tre) konststuderande, vilka alla är hemskt trevliga och jag menar dessutom konstintresserade, beklagar sig över att hon måste gå upp för att jobba när måndagen kommer.
Jag och min kålsupare Olof bara ser på varandra, ler brett och börjar skratta. Det behövs inte mer.
Vi beger oss så småningom hem, sätter på Braindead och somnar.

När det blir måndagmorgon och solen återigen väcker min sömndruckna kropp kokar jag gröt åt oss. Vi äter den framför UR på tv innan jag går för att slipa bänkarna på fiket vid Hornstull. Det är sommar i luften och jag tänker att jag kanske blir brun på köpet. Bänkarna tar längre tid på sig att slipas än vad jag räknat med.
Slutligen. Slutligen återvänder jag mot Tumba, Storvreten, Stupvägen med två illasittande blåsor, en på vardera tumme. Det enda som solkar mitt sinne är egentligen att jag ska jobba imorgon. På det sämsta jobbet. Magorolig.
Lite knäckebröd i min mage, lite kyla kring mina tår och trötta axlar. Men jag betraktar mig som mer än nöjd ändå. Och jag menar imorgon vid den här tiden har jag ju klarat av det tråkiga jobbet också.
Det löser sig. Jag löser mig. Och dig.

På återseende mina vänner!