En resa. Jag reser från Storvreten, Stupvägen och Tumba. Innan jag kliver på pendeltåget tycker jag att jag ser någon jag känner igen. Tar ett andetag av luften. Sval och fuktig sedan kliver jag ombord.
Tumba, Tullinge, jag byter vagn bara för att få prata med henne, känner av någon anledning ett stort behov av att prata. Men hon kliver av, det är ändå inte hon jag trodde. Jag förblir tyst.
Flemmingsberg, Huddinge, på tåget in till stan i stort sätt onödan fast bara att vara på väg någonstans ger mer mening än att bara vara still. För i stillheten är man lätt att fånga, ensam. Framför mig i glasrutan finns en alltför söt tjej. Åh jag vill hänge mig åt något. Bli hänförd. Hänryckt Jag vill bli kär. Men det går inte.
Älvsjö, Stuvsta, Årstaberg. Det är spår och stationer. Det är en lördagskväll som håller på att bli till natt. Luften innan det mörknar.
Över Gamla årstabron. Södra station.
Cykeln, på väg till STREET, familjen är där. Dricker vin. Jag vill inte dricka något. Bara ha något bättre för mig. Sitter bredvid på en stol och känner mig dyster och trött. Känner att de andra känner att jag är inåtvänd. Håller min penna i handen, fingrar med den. Vi pratar lite. Frågor om jag vill ha vin, öl. Nej. Mat, är jag hungrig? Nej jag har ätit middag. De undrar vad jag åt, jag skrattar till. Knäckebröd och mjölk. Jag kan få mat, de kan beställa in mat. Jag kommer på att jag ätit godis, och därför inte är hungrig. Jag dricker upp ett glas vatten.
Pratar om tatueringen jag vill skaffa. Kvällen är nästan slut. Det är snart natt. Det är en tröst. Egentligen känner jag mig ganska nöjd nu. Ja, här är bra och sen en cykeltur till soffan och boken. Sömnen. Det är bra här.
Söndag och sol i mina sovande ögon. Söndag förmiddag med frukost och värme. Jag känner redan när jag klivet upp att det är en bra dag. En bra söndag. Ett leende finns i mig. Växer ju längre dagen går. Just nu är den bara en nöjd antydan till leende. Men den finns där.
Cyklar iväg till jobbet vid Hornstull, ska slipa några bänkar men det är fullt av folk. Ombeds att återkomma igen i morgon. “Om en timme kommer det va byst här Nisse, BYST.” Jag förstår inte riktigt uttrycket men bestämmer mig för att slipa bänkarna nästa dag. Solen skiner ju och kroppen ler.
Dagen tillbringas istället på mammas balkong iförd endast kalsonger, soljus och en bok. Ett SMS till Frida, om hon är i stan. Tantohäng på gång senare. Smälter vidare i solen, tar ett bad och cyklar så småningom till Tanto. Sällskap och en kunglig vattenpipa väntar där. Men innan skjutsar jag Frida till Asylen. En mycket varm och kämpande plats i mitt hjärta är upptaget av Asylen. Så det är med stolthet jag låser upp bryggan.
Sedan röker jag för mycket på tok för mycket vattenpipa på för lite tid och blir både illamående och snurrig. Min kålsupare Olof kommer äntligen dit och jag talar om för honom att han är min besättningsman. Han svarar först efter lite tvekan att, ja det är han ju. Sen efter en smärre utdragen födelsedagstillställning hos min barndoms vän återvänder jag till Tanto. Olof är barbröstad, svettig, har spillt vatten på sina nu smutsiga byxor och har neongrönt nagelack. Dessutom mer än måttligt salongsberusad.
Han sätter sig på pakethållaren och jag trampar iväg till Larry´s corner. En oas av serietidningar och videofilmer på VHS. Allt ägt av en “spirituell” gleshårig och korpulent amerikan med bred dialekt. Allt är så perfekt som det ska vara och kortfilmerna som ackompanjeras av live-jazz visas på en bioduk gjord av toapapper. Men vi är försenade så tillställningen är slut efter fem minuter.
Vi förenas med Olofs vänner och här vill jag ge uttryck för något av en förundran och beundran för min väns vänner. De är alltid, eller för det mesta, alltid så intressanta och roliga. Två konststuderande, eller tre egentligen. Men den tredje, en krullhårig kille med skateboard och löst sittande jeans och skjorta känns mer som en surfare. Mitt första intryck av honom är att han måste vara hög som ett hus innan jag efter en stund inser att han alltid är så. Vilket av någon mystisk anledning imponerar oerhört på mig. Att han dessutom har en hemskt snygg old-school bräda gör inte saken sämre.
Vi hamnar på Kohphangan där vi dricker vårt öl. Den ene av de två (tre) konststuderande, vilka alla är hemskt trevliga och jag menar dessutom konstintresserade, beklagar sig över att hon måste gå upp för att jobba när måndagen kommer.
Jag och min kålsupare Olof bara ser på varandra, ler brett och börjar skratta. Det behövs inte mer.
Vi beger oss så småningom hem, sätter på Braindead och somnar.
När det blir måndagmorgon och solen återigen väcker min sömndruckna kropp kokar jag gröt åt oss. Vi äter den framför UR på tv innan jag går för att slipa bänkarna på fiket vid Hornstull. Det är sommar i luften och jag tänker att jag kanske blir brun på köpet. Bänkarna tar längre tid på sig att slipas än vad jag räknat med.
Slutligen. Slutligen återvänder jag mot Tumba, Storvreten, Stupvägen med två illasittande blåsor, en på vardera tumme. Det enda som solkar mitt sinne är egentligen att jag ska jobba imorgon. På det sämsta jobbet. Magorolig.
Lite knäckebröd i min mage, lite kyla kring mina tår och trötta axlar. Men jag betraktar mig som mer än nöjd ändå. Och jag menar imorgon vid den här tiden har jag ju klarat av det tråkiga jobbet också.
Det löser sig. Jag löser mig. Och dig.
På återseende mina vänner!
