Jag springer. Bort från staden. Genom parken mot stationen. Det är en varm och kvav fredagsnatt. Min huvudvärk har spetsats av Götgatans starka neoniska ljus och skrik. Huvudet känns som om det ska slita sig från kroppen, falla ner i asfalten och sprängas. Men det gör det inte och jag orkar inte springa längre. Jag tänker att mitt allt mer stigande illamående beror på mitt plötsliga förakt för människors fylla och fest. Men det är bara som jag tänker, sanningen är att både värken och illamåendet beror på att jag stått och målat i en kokvarm matsal hela dagen.
Ensam i matsalen, lyssnandes på Hanteringen av odöda i mina hörlurar. (En sommarbok alla borde läsa, eller höra på.) Klockan blev fem och var färdig för dagen. Solen fortfarande lika varm. Snabbt hem, ett bad, en grogg och sen in till staden. Mer öl med min extrapappa Nico på STREET´s Stand-up comedy.
Ett planerat mötande med Frida därefter.
Men det blev sent. Huvudvärken tilltog. Och tilltog. Den ljusa varma kvällen hade blivit mörk varm natt. Väntade på Frida vid Slussens spärrar. Såg någon jag kände igen skynda ut från tunnelbanan, på väg till festnattens Stockholm. En insikt kom till mig, jag såg hela hennes kväll. En fantiserad bild men den var ändå så sann just då. Är det fortfarande.
Världen snurrade men jag var inte full. Jag stod still.
Tillsammans med Frida gick vi upp mot Mosebacke. Stadens tusen ljus under oss. Vi var på toppen men rättade oss inte därefter.
Vi skildes åt på Götgatan.
Jag måste bort. Hem. Götgatan bakom mig, stationen framför.
Pendeltåget fullt, satt på golvet hela vägen hem. Tumba station och 736 på vägen upp. Tumbas utspridda ljus nedanför. Hem.
Idag en behagfull tomhet.
