Vi färdas under många broar. Därunder är allt annorlunda, ljusen, lukten, ljuden är dämpade men erhåller samtidigt ett förstärkt eko. Vattnet kluckar långsamt i mörkret. Till vänster om oss ligger Långholmens båtar vid sina bryggor. Det är natt och Södermälarstrand ligger nästintill öde, någon enstaka taxibil som kör förbi. Den smala kanalen når sitt slut och nu öppnar sig Riddarfjärden. Jag slås av Stockholms skönhet på ett helt nytt sätt. Söders stup och klättrande hustak, Stadshusets kantighet mot Gamla stans mjuka stenbebyggelse. Norrmälarstrand med sina tusen ljus i kontrast till Södermälarstrand som är betydligt dunklare. En cyklist som ser ut över vattnet, på oss i vår ensamma båt. Det är inte en enda båt ute förutom vår. Nej, förresten där långt till vänster kommer en Waxholmsbåt åkande. Men annars är vi själva. Fjärden är nästan helt stilla men det blåser, min skjorta fladdrar bakåt i vinden.
Snart kommer vi fram till Slussen och vänder tillbaka. Vi åker längs Norrmälarstrand och sedan tillbaka in i kanalen vid Långholmen. Grenarna sträcker sig ut över vattnet så att det stundom känns som att glida genom en tunnel. Så under broar igen. Hornstull från vattnet, fabrikerna på andra sidan. Så kommer vi närmare Tantos lummiga berg. Gamla och nya Årstabron skär över viken och den mörka himlen. Det har mörknat mycket sedan vi först puttrade ut från bryggan. Men luften är fortfarande sommarvarm. Jag kör in mot Årstaholmar, vi lägger oss i en liten vik och jag slår av motorn. Vi sitter tysta en stund. Sedan tar jag fram vinflaskan och Henning sätter på musiken. Det blåser en hel del och vi sätter oss ned på durkarna i båten. Hör vågorna slå mot borden. Låter strömmen och vinden föra med sig båten. Flaskan får gå runt och med musiken i båten skapar vi vår egen värld. En egen tillvaro. I natten. Själva.
Då slår det mig att nyckeln till min morfars gamla hus fortfarande sitter på nyckelknippan sedan över ett år tillbaka. Länge har jag tänkt kasta den men glömt. Nu ställer jag mig upp och förklarar att jag måste göra mig av med en sak jag burit på allt för länge. Henning ber om ett tal. Med vinflaskan i handen och den gamla nyckeln i handen börjar jag berätta om att man ibland måste göra sig av med saker som man burit i onödan. Att man bara måste släppa taget ibland. Delvis vänd till Kalle, som nyligen blivit dumpad, delvis vänd till mig själv. Inåt. Men delvis bara vänd åt nyckeln förklarar jag att man inte ska gå och bära på onödiga bördor. Så tar jag en klunk vin, kastar iväg nyckeln. Högt upp i luften försvinner den i dunklet. Sedan hör vi längre bort när den landar i vattnet. Vi har glidit långt från Årstaholmar och låtlistan på Kalles MacBook är nästan slut. Bara sista låten nu innan jag ska starta motorn och ta oss in till land.
Ted Gärdestads Come give me love:
Jag vet en vän som bor i huset intill
Och hon har lovat mig allt va jag vill
Jag vet en vän, som är lika blåögd som jag
Vi borde få det bra
När mina fingrar inte känner mer
När mina ögon inte längre ser
När livet vänder
Ska jag ännu be
Kom ge mig världen
Kom ge mig fred
Kom sänk ditt huvud
Och lägg dig ner
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt jag vill
Och jag ska stanna kvar
Jag vet ett rum långt in dit vi brukar gå
Om vi ska gömma oss, bara vi två
Jag vet en vän, som är lika mörkrädd som jag
Vi gjorde slut idag
När mina öron inte längre hör
När bladen faller och stjärna dör
När livet vänder
Ska jag ännu be
Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar
Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar
Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig doften
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar
Om mina öron inte längre hör
Om svalor faller och en stjärna dör
När livet vänder
Ska jag ännu be
Kom ge mig världen
Kom ge mig fred
Kom sänk ditt huvud
Och lägg dig ner
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar
