På tv rullar eftertexterna. Filmen Om jag vänder mig om har just slutat och det är andra gången som mina ögon tåras. Dagen är snart slut och natten ska just börja. Jag började dagen med att tåra mina ögon. Då efter att ha läst boken Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar mig så himla mycket. Eller jag blev tårögd redan på första raden. Vilken fantastisk bok, och vilken fantastisk film. De fick mig att minnas, framförallt boken. Filmen påverkade mig väl mig mest för att jag blivit så blödig. Hur det var, hur kärlek känns. Hur kärlek var. Hur det känns att vara kär. Alla sorters kärlek.
Annars så blev dagen ett slags skitstort antiklimax.
Men vad sjutton, hela veckan har ju varit för maxad. Så vad gör en sketen dag?
Allt tydligen.
Så nu är eftertexterna slut, något nytt kan ta sin början. En natt.
jag glider på isen
rakt in i gapet på galenskap
jag tror det är människan
som både är du och jag, samma sak
den okända blicken
gråter dig blind utan en tår
jag vet för mycket
och du är blek så jag ber, ja
flyg min väg
allting jag rymmer, rymmer min själ
flyg min väg
solexplosioner som vill mig så väl – Freddie Wadling, Flyg min väg.
